veronicath

Nostalgi. Ordet ekar i mitt huvud som om jag hade ropat det i Trångsundsskolans lilla ingångstunnel.

Det var ett marinblått mörker den här septemberkvällen. Den isande kylan lät mina andetag förbli friska och fingrarna stela. Himlen var pyntad med ett fåtal lysande stjärnor, och månen hade lagt sig bakom ett tungt moln. Hade inte Trångsundsskolans vaktmästare lämnat de ståtliga gårdslamporna tända hade jag inte kunnat återuppleva alla minnen. Min barndom.

Det rådde ett ofattbart lugn över skolgården. Inga lågstadieelever klättrade i klätterställningen, ingen från mellanstadiet satt på bänken och spelade med sina tamagotchi's, och inga högstadieelever tjuvrökte vid parkeringen som för övrigt var helt tom. Allt var hisknande stilla. Ensamt. Över. Slut.

Jag gick fram mot den stora glasbyggnaden och såg två handavtryck på en av glasrutorna. Det såg ut som om någon desperat hade försökt se in mot det förflutna, som om någon inte ville släppa taget. En djup känsla av ångest och samhörighet spred sig i mig.
Jag gick fram och placerade mina händer i avtrycket, och kikade in genom glasdörren. Jag såg tavlan där bilden på skolans elevsödjare suttit. Vi hade suttit på en trappa vid skolans gymnastiksal, solen hade kastat ett sagolikt sken över oss och jag minns hur exalterad fotografen hade varit över bilden.
Men bilden var nedplockad. Tavlan hade spottat ut oss och svalt en annan bild på de nya elevstödjarna.

Var är vår bild nu?

Jag såg djupare in i glasbyggnaden, och såg en kermamik-ängel i prydnadsskåpet där bilderna från vår foto-tävling tidigare hade suttit. Bilder på mina vänner, som inte längre lämnade avtryck i skolans korridorer.
Bakom ängeln bredde sig ett ljus. Likt en aura runt den lilla ängeln.
Men det var ingen aura.
Det var musiksalen.
Åh, musiken. Alla rep. Måndagar klockan kvart i fem, onsdagar klockan ett. Marias entusiasm, den underbara stämningen i bandet, känslan av att vara helt trygg. Wonderchild, Halo, Where ever you will go ...
Jag kastade en blick bak mot matsalen där vi haft majoriteten av våra spelningar.
Men minns ni spelningen i Vistaskolan? När vi fick ut och visa upp oss? Där vi fick vårt bandnamn The Bitchcrew? Minns ni modeshow's spelningen, när alla gick upp på podiet och dansade?
Minns ni vår sista spelning? Vilka låtar spelade vi? Hur kändes det?
Varför spelade vi aldrig in någonting?

Var är vår musik nu?

Jag vände mig om och kände hur vemodet spred sig i magen. Jag kände hur mycket jag ville tillbaka.
Jag gick sakta förbi NO-salen. Persiennerna var neddragna men lamporna var tända, och även om jag visste att ingen satt där inne, så kändes det som att hela 9a satt vid bänkarna av björkfaner. Tisslandes och tasslandes, tänkandes och grubblandes. Jag såg framför mig hur en höggravid Maria pratade om atomer, och hur en skånsk-talande Henrik pratande om rökning.
När jag rundat hörnet av NO-salen, såg jag våra teckningar. De fanns kvar.
Ett spår av oss.
De föreställde svarta lungor, människor som rökte, och varningstexter om hur farligt det är - om hur ciggaretterna kan döda dig.
Det är så mycket som dör, allt dör någon gång på sitt vis. Allting försvinner någorlunda. Och jag är rädd för att mina minnen från 9a och Trångsundsskolan ska dö, tyna bort till en enda surrig dimma.
Ett par meter bort från våra teckningar bredde sig en stor vit vägg i cement ut. Väggen där vi i sjätteklass alltid spelade kråkan med leriga tennisbollar, som lämnade svarta märken efter sig. Märkerna var då tusentals.
Men nu var alla borta.

Jag fortsatte upp för den lilla trappan, upp mot högstadiehuset. Av ren vana kastade jag en blick åt höger, där man kan egentligen inte kan se någonting speciellt utom en del av "Det vita huset" där låg- och mellanstadieeleverna gick. Men vyn som min näthinna mötte var inte densamma som förr. Nu hade en ny byggnad ställts framför Det vita huset. En opersonlig, omålad och oingådd byggnad som jag inte alls ville placera där.
Något nytt hade ställt sig framför min gamla vana.

Jag stannade till några meter efter trappan, där man hade överblick över den andra skolgården. Till vänster låg Växthusets lokaler. 9c's lokaler, där jag hade vistats i några år.
Caroline:arna, Julia, Antonia, Felix, Rebecka, Dina ... Alla klasskompisar. Som bara försvann. Jag minns hur C'klassen bara försvann ur mitt liv när jag bytte till A. Jag minns hur FEL allting blivit, samtidigt som allting blivit så rätt. Men jag minns inte riktigt vad som hände med det gammla. Allt från C'klassen är suddigt, på väg att dö ut. En lättnad blandat med skräck. Det är knappt att jag kan beskriva det.

Var är alla minnen?

När jag passerat klätterställningen där man lekt "bluff" och "kull" ett hundratals gånger, mötte jag högstadiets stora glasdörrar.
Jag tittade in och jag såg våra svartvita skåp.
Jag såg våra bänkar.
Jag såg vårt klassrum.
Och jag såg våra rutiner, våra raster, våra skratt.
Jag såg hur Julie konkandes på en hög med böcker pallrade sig upp för vår välbekanta trappa, jag såg hur klassen trängdes vid skåpen för att hämta penna och sudd, för att sedan en efter en göra entré i klassrummet H:2.

Flera år av minnen lurade mina sinnen att jag var där bland oss, bland 9a. Allt vi upplevt - all glädje och kärlek, sorg och kras. Allt vi upplevt tillsammans. jag kan inte sätta ord på allt. Det är för mycket.
Jag minns tryggheten bland oss, hur jag kände mig hemma.
Hur alla olika personligheter fulländade oss.
Vi är nog aldrig tillsammans på det viset igen.

Var är hemma nu?

Jag vände mig mot klätterställningen igen och kände hur det brände bakom ögonlocken, hur det ilade i bröstet och hur det vände sig i magen.
Jag satte mig för sista gången på bänken utanför högstadiehuset, innan jag långsamt började gå därifrån.

Vid tunneln, utgången från Trångsundsskolan, vände jag mig om och gick baklänges en bit.
Att lämna gjorde ont. Skolan blev mindre och mindre, det blev svårare att urskilja detaljer och till slut var jag tvungen att vända mig om igen - och se framåt.
Framåt. Mot framtiden, mot det nya, mot det okända. Mot något okontrollerat. Något skrämmande.
Desto längre från skolan jag kom, desto mildare blev smärtan.

Därför kollade jag inte bakåt igen.

Nostalgi. Ordet ekar i mitt huvud som om jag hade ropat det i Trångsundsskolans lilla ingångstunnel.
Men även det kommer att eka bort. Precis som allt annat.