veronicath

Jag mår illa.
Jag är i Norrland, delen av Sverige där man tar en dag i taget.
En underbar fågelhund kallad Pepsi snosar bredvid mig och utanför har mörkret lagt sig så pass mycket som det kan här uppe. Alla sover, och musiken som spelas är lugn och borde få mig till ro. Ändå skakar jag på benen och känner mig fullkomligt rastlös och orolig.
Jag är en sådan där som tänker för mycket. På allt; om det ska bli, vad det ska bli, hur det ska bli, när det ska bli, varför det ska bli, varför det inte ska bli. Jag analyserar som en dåre också; hur känner jag, vad känner jag, varför känner jag - och känner jag överhuvudtaget?
Det är nog problemet. Jag känner för lite och tänker för mycket.
Jävla emo, borde ni tänka.

Dock brukar det alltid bli bättre när jag är här uppe. Livet är så annorlunda mot det i Stockholm.
Men just nu är jag så brutalt irriterad på mig själv - att jag aldrig ska kunna ge mig hän och känna det som jag innerst inne gör! För visst gör jag det, fortfarande?
Vad fan är det för mening med att tröttna på saker och ting? Saker och ting som är livsviktiga? Återigen är det mitt fel. Men jag vet en människa som skulle kunna få mig att släppa på saker och ting, få mig att se världen genom ett lyckligare perspektiv.
Men med det kommer, vad jag känner, måsten. Och det skrämmer mig.

Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, men genom att skriva av mig såhär känner jag att jag kommit ett steg på vägen mot att leva lättare.

Kram kram
Veronicath.