Att återuppleva det förflutna.
Nostalgi. Ordet ekar i mitt huvud som om jag hade ropat det i Trångsundsskolans lilla ingångstunnel.
Det var ett marinblått mörker den här septemberkvällen. Den isande kylan lät mina andetag förbli friska och fingrarna stela. Himlen var pyntad med ett fåtal lysande stjärnor, och månen hade lagt sig bakom ett tungt moln. Hade inte Trångsundsskolans vaktmästare lämnat de ståtliga gårdslamporna tända hade jag inte kunnat återuppleva alla minnen. Min barndom.
Det rådde ett ofattbart lugn över skolgården. Inga lågstadieelever klättrade i klätterställningen, ingen från mellanstadiet satt på bänken och spelade med sina tamagotchi's, och inga högstadieelever tjuvrökte vid parkeringen som för övrigt var helt tom. Allt var hisknande stilla. Ensamt. Över. Slut.
Jag gick fram mot den stora glasbyggnaden och såg två handavtryck på en av glasrutorna. Det såg ut som om någon desperat hade försökt se in mot det förflutna, som om någon inte ville släppa taget. En djup känsla av ångest och samhörighet spred sig i mig.
Jag gick fram och placerade mina händer i avtrycket, och kikade in genom glasdörren. Jag såg tavlan där bilden på skolans elevsödjare suttit. Vi hade suttit på en trappa vid skolans gymnastiksal, solen hade kastat ett sagolikt sken över oss och jag minns hur exalterad fotografen hade varit över bilden.
Men bilden var nedplockad. Tavlan hade spottat ut oss och svalt en annan bild på de nya elevstödjarna.
Var är vår bild nu?
Jag såg djupare in i glasbyggnaden, och såg en kermamik-ängel i prydnadsskåpet där bilderna från vår foto-tävling tidigare hade suttit. Bilder på mina vänner, som inte längre lämnade avtryck i skolans korridorer.
Bakom ängeln bredde sig ett ljus. Likt en aura runt den lilla ängeln.
Men det var ingen aura.
Det var musiksalen.
Åh, musiken. Alla rep. Måndagar klockan kvart i fem, onsdagar klockan ett. Marias entusiasm, den underbara stämningen i bandet, känslan av att vara helt trygg. Wonderchild, Halo, Where ever you will go ...
Jag kastade en blick bak mot matsalen där vi haft majoriteten av våra spelningar.
Men minns ni spelningen i Vistaskolan? När vi fick ut och visa upp oss? Där vi fick vårt bandnamn The Bitchcrew? Minns ni modeshow's spelningen, när alla gick upp på podiet och dansade?
Minns ni vår sista spelning? Vilka låtar spelade vi? Hur kändes det?
Varför spelade vi aldrig in någonting?
Var är vår musik nu?
Jag vände mig om och kände hur vemodet spred sig i magen. Jag kände hur mycket jag ville tillbaka.
Jag gick sakta förbi NO-salen. Persiennerna var neddragna men lamporna var tända, och även om jag visste att ingen satt där inne, så kändes det som att hela 9a satt vid bänkarna av björkfaner. Tisslandes och tasslandes, tänkandes och grubblandes. Jag såg framför mig hur en höggravid Maria pratade om atomer, och hur en skånsk-talande Henrik pratande om rökning.
När jag rundat hörnet av NO-salen, såg jag våra teckningar. De fanns kvar.
Ett spår av oss.
De föreställde svarta lungor, människor som rökte, och varningstexter om hur farligt det är - om hur ciggaretterna kan döda dig.
Det är så mycket som dör, allt dör någon gång på sitt vis. Allting försvinner någorlunda. Och jag är rädd för att mina minnen från 9a och Trångsundsskolan ska dö, tyna bort till en enda surrig dimma.
Ett par meter bort från våra teckningar bredde sig en stor vit vägg i cement ut. Väggen där vi i sjätteklass alltid spelade kråkan med leriga tennisbollar, som lämnade svarta märken efter sig. Märkerna var då tusentals.
Men nu var alla borta.
Jag fortsatte upp för den lilla trappan, upp mot högstadiehuset. Av ren vana kastade jag en blick åt höger, där man kan egentligen inte kan se någonting speciellt utom en del av "Det vita huset" där låg- och mellanstadieeleverna gick. Men vyn som min näthinna mötte var inte densamma som förr. Nu hade en ny byggnad ställts framför Det vita huset. En opersonlig, omålad och oingådd byggnad som jag inte alls ville placera där.
Något nytt hade ställt sig framför min gamla vana.
Jag stannade till några meter efter trappan, där man hade överblick över den andra skolgården. Till vänster låg Växthusets lokaler. 9c's lokaler, där jag hade vistats i några år.
Caroline:arna, Julia, Antonia, Felix, Rebecka, Dina ... Alla klasskompisar. Som bara försvann. Jag minns hur C'klassen bara försvann ur mitt liv när jag bytte till A. Jag minns hur FEL allting blivit, samtidigt som allting blivit så rätt. Men jag minns inte riktigt vad som hände med det gammla. Allt från C'klassen är suddigt, på väg att dö ut. En lättnad blandat med skräck. Det är knappt att jag kan beskriva det.
Var är alla minnen?
När jag passerat klätterställningen där man lekt "bluff" och "kull" ett hundratals gånger, mötte jag högstadiets stora glasdörrar.
Jag tittade in och jag såg våra svartvita skåp.
Jag såg våra bänkar.
Jag såg vårt klassrum.
Och jag såg våra rutiner, våra raster, våra skratt.
Jag såg hur Julie konkandes på en hög med böcker pallrade sig upp för vår välbekanta trappa, jag såg hur klassen trängdes vid skåpen för att hämta penna och sudd, för att sedan en efter en göra entré i klassrummet H:2.
Flera år av minnen lurade mina sinnen att jag var där bland oss, bland 9a. Allt vi upplevt - all glädje och kärlek, sorg och kras. Allt vi upplevt tillsammans. jag kan inte sätta ord på allt. Det är för mycket.
Jag minns tryggheten bland oss, hur jag kände mig hemma.
Hur alla olika personligheter fulländade oss.
Vi är nog aldrig tillsammans på det viset igen.
Var är hemma nu?
Jag vände mig mot klätterställningen igen och kände hur det brände bakom ögonlocken, hur det ilade i bröstet och hur det vände sig i magen.
Jag satte mig för sista gången på bänken utanför högstadiehuset, innan jag långsamt började gå därifrån.
Vid tunneln, utgången från Trångsundsskolan, vände jag mig om och gick baklänges en bit.
Att lämna gjorde ont. Skolan blev mindre och mindre, det blev svårare att urskilja detaljer och till slut var jag tvungen att vända mig om igen - och se framåt.
Framåt. Mot framtiden, mot det nya, mot det okända. Mot något okontrollerat. Något skrämmande.
Desto längre från skolan jag kom, desto mildare blev smärtan.
Därför kollade jag inte bakåt igen.
Nostalgi. Ordet ekar i mitt huvud som om jag hade ropat det i Trångsundsskolans lilla ingångstunnel.
Men även det kommer att eka bort. Precis som allt annat.
DesignGymnasiet!
Lite smått nervöst var det väl när jag åkte dit, men det släppte när jag klev in i skolan. Till en början stod alla mest som levande frågetecken och undrade vad som skulle hända, men någon minut senare började lärarna och rektorn berätta om sig själva (fick bra intryck av alla) och introducera oss för våra kommande år på DesignGymnasiet. Efteråt fick vi våra busskort, och väldigt snopet därefter hade vi slutat.
Märkligt..
Men imorgon blir det annat! Då ska vi delas in i klasserna och träffa våra mentorer, dessutom ska vi ha aktiviteter med åk. 3 i Hellasgården. Och i övermorgon ska vi ha aktiviteter med åk.2 någon annanstans. Jag tror det kan bli kul, men är på något hörn lite nervös för vad de har planerat ... man vet ju aldrig vad de kan hitta på!? Haha.
Ps. Alla föredetta Trångsundsskolan-elever - det finns en Neil kopia på DG, en engelsk(svengelsk)-talande datatekniker! Satt och skrattade smått för mig själv när han presenterade sig... fint! Ds.
out of spirit!
Inte skrivit på länge. Men nu har jag varit tillbaka i Stockholm i snaart en vecka! Det har varit helt underbart att träffa vännerna igen.
Jag har bl.a varit på Gröna Lund med Becca och Chris (vi fick gratis inträde av någon random snubbe som såg oss i kön till Djurgårdsfärjan, yes!), och så har jag varit med Julia och Stella i Rålambsåsparken, träffat Alex, Johan, Sara m.fl m.fl... ! Mwa. <3
Jag tänkte lägga upp lite bilder och videoklipp från Norrland, men eftersom jag är minst sagt galet trött just nu och eftersom jag ska upp klockan 5 imorgon bitti så tänkte jag försöka varva ner lite istället...! Men norrlandssakerna kommer på tisdag eller onsdag, dvs. när jag är hemma från Åland ;) Vi ska nämliga fira Roger som fyller år, det blir nog riktigt skoj :D
kraam
clothes.
Vaknade av en ordentlig smäll imorse, sen har det hållit i sig fram tills nu. Mys mys mys!!
Fast nu är solen och den halvt olidliga värmen tillbaka.
Igår var en mycket efterlängtad dag. Om någon shopaholic läser detta så antar jag att ni förstår min kolossala lycka när jag äntligen kunde åka till Skellefteå och shoppa! Jag hade inte varit och spanat in affärer på säkert 3, kanske 4 veckor. Men eftersom det är några mil till närmsta galleria från Bodbysund där vi "semstrar" just nu, och bussarna bara går klockan kvart över nio på förmiddagarna som dessutom kostar runt hundralappen att ta sig till stan tur-och-retur med, och släktingarna inte har något speciellt intresse av affärer så var det väldigt svårt att ta sig dit.
Men, rätt som det var ringde telefonen och jag fick vetskap om att Mats skulle in till Skellefteå, och Albin skulle på bio så han kunde skjutsa hem på kvällen. Oh wonderful day ...
Köp;
Jacka från Divided 249;-
Spetslinne från Divided 99;-
Svarta ros-hårspännen från H&M 40;-
Hårband från Glitter 79;-
Leggings m. flätdetaljer från BikBok 169 ;- (flirtade till mig 20%, haha)
Korsett/linne från BikBok 99;-
Kjol från frk. 149;-
Kofta från att. 149;-
Vit kajalpenna från Make up Store 130;-
Mascara från L'Oréal 75;-
Pärlörhängen från Glitter 99;-
Allt som allt 1337;- ... elit .. höhö.
Sved lite att skriva det där dock.
Sen fixade jag till mammas garderob lite också, en blus, ett längre linne och en tunika blev det :)
Senare idag ska jag förmodligen måla fönsterna på vår stuga, kanske mörda lite fler flugor om jag måste och njuta av det kravlösa livet som pågår här. Det är helt motsatt mot vad livet känns i Stockholm. Ett otroligt lugn härjar överallt, och även om det kan bli långtråkigt så vet jag hur mycket jag kommer uppskatta det i höst när allt kommer omkring. Här vilar man ut sig!
Men imorgon blir det staden igen .. yes!
Kram / Vevvs
Första doppet i spökdimman!
Klockan är strax halv tre på natten. Jag sitter hos Anna som rökandes betraktar vad jag skriver ...
Som tidigare nämnt har vi varit hos hennes vän Fanny, där även Anja var (Fannys kompis, duuh).
Det var ett par riktigt skojsiga flickor! De hade idén om att gå ner till tjärnen - en svart/grön algtäckt badplats utan botten - för att ta årets första dopp. Efter många om och men så följde jag och Anna med.
Det var kallt i luften, myggorna härjade över den slemmiga vattenytan och bilvägen var precis brevid så alla förbipasserande kunde dra en (?)lång härlig blick(?) av fyra tjejer badandes topless.
Japp - topless.
Trodde aldrig att jag skulle göra't, men Norrlandstokerierna har nog stigit mig åt huvudet. Hähä.
Efter doppet (och många panikartade tankar om att en hand skulle dra ned mig till grunden - man kunde faktiskt inte se botten vad fan, äckligt ju), sprang vi in och bastade.
Ljuva, ljuva värme...
Sen var det lite prat prat .. ni vet hur tjejer är... och sen bar det av hemåt på moppen. Iskall resa.
Nu är det dags för film,
Nine and a Half Week heter den, inte en susning om den är bra.
Ska ta reda på't
GODNATT
/ Veronica
(föresten kan man knappt se ut genom fönstret... helt otroligt tjock dimma ute. Vackert!)
Jag e kändis fö'fan.
TJO.
Nu sitter jag hos Anna. Vi har fixat våra naglar - fransk manikyr rules! Men snart ska vi åka iväg till hennes kompis Fanny(?). Får se vad vi ska chilla för nå kul. I deras bar kanske?!
Jag är föresten med i Norrlandstidningen. Jag har varit här i 2 veckor och får redan vara med i tidningen - hähä :D
Närå. Men det var någon Martin som var på besök hos våra släktingar som frågade om han fick ta en bild på mig och mamma. "Visst", sa vi och tänkte inte att det var något mer med det.
Tji fick vi när vi såg våra ansikten under "Dagens bild - Stockholmstjejer på besök i Bodbysund".
Det hade ju varit trevligt om man hunnit fixa till sig lite, åtminstone!
Nu ska vi som tvärfara.
Shhupp!
Kram / Verånicah.
leva.
Jag vill leva utan mina tankar. Utan det djupa, utan tvekan, utan tvivel, utan likgiltiga synonymer och knasiga metaforer.
Jag vill fly från vardagen. Kasta mig ut i något nytt, något oförutsägbart, något galet, något märkvärdigt, något lyckligt.
Jag vill inte dömmas. Inte granskas, inte litas på, inte tas för given, inte följas, inte tros vara den som är visad.
Jag vill vara tillräcklig för mig själv.
Lördag 11 Juli 22.23
Måste bara börja med att beklaga mig över hur fullständigt dålig timeing jag har med att starta en ny blogg. I Norrland av alla ställen ska jag minsann vara optimistisk och tänka att; jag har ju tid nu, så varför inte börja blogga lite igen?
Sanningen är att jag har tid, men inte någon vidare bra tillgång till dator.
Aja!
Idag har jag varit på en suupermysigt cafe som heter (gulligt nog) "Lilla Hjärtat". Det ligger mitt i ingenstans i en väldigt idyllisk omgivning. Allting var totalt rosa och näsan äckligt sött. Men väldigt inbjudande måste jag erkänna. Det hela slutade med att jag köpte en magnet till min anslagstavla i 50-talsstil (såklart) och förvånandsvis ett hjärta med texten "Njut av livet" inristat att sätta upp på väggen.
Kan lägga upp bilder när jag kommer hem! Dvs, om sisådär 10 dagar.
När jag kom hem blev jag som besatt av pogrammet Miami Ink, såväl som syster/konkurrens pogrammet LA Ink. Både jag och min kära kusin/syster/bästavän Sara är helt galna i det.
Jag blir hursomhelst väldigt sugen på att göra en själv... Även om jag vet att jag inte kommer göra en inom en snar framtid så är det alltid roligt att fundera ut vad man skulle skaffa, varför och var .. hm!
Jag saknar alla mina pärlor i Stockholm.. saranattabeccaellijulialovisarosannaklara å alla andra. Bu-hu säger jag!
KRAM.
Norrlandsnatt
Jag är i Norrland, delen av Sverige där man tar en dag i taget.
En underbar fågelhund kallad Pepsi snosar bredvid mig och utanför har mörkret lagt sig så pass mycket som det kan här uppe. Alla sover, och musiken som spelas är lugn och borde få mig till ro. Ändå skakar jag på benen och känner mig fullkomligt rastlös och orolig.
Jag är en sådan där som tänker för mycket. På allt; om det ska bli, vad det ska bli, hur det ska bli, när det ska bli, varför det ska bli, varför det inte ska bli. Jag analyserar som en dåre också; hur känner jag, vad känner jag, varför känner jag - och känner jag överhuvudtaget?
Det är nog problemet. Jag känner för lite och tänker för mycket.
Jävla emo, borde ni tänka.
Dock brukar det alltid bli bättre när jag är här uppe. Livet är så annorlunda mot det i Stockholm.
Men just nu är jag så brutalt irriterad på mig själv - att jag aldrig ska kunna ge mig hän och känna det som jag innerst inne gör! För visst gör jag det, fortfarande?
Vad fan är det för mening med att tröttna på saker och ting? Saker och ting som är livsviktiga? Återigen är det mitt fel. Men jag vet en människa som skulle kunna få mig att släppa på saker och ting, få mig att se världen genom ett lyckligare perspektiv.
Men med det kommer, vad jag känner, måsten. Och det skrämmer mig.
Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, men genom att skriva av mig såhär känner jag att jag kommit ett steg på vägen mot att leva lättare.
Kram kram
Veronicath.
Var hälsade alla gamla, alternativt nyfunna läsare!
eftersom hennes gamla tenderade att gå i förtidspension p.g.a en slags mental utbrändhet från författarinnans dåvarande liv. Men nu när sommaren är här tar hon nya tag och hoppas på en förbättring både i hälsa och bloggande!
Vem är då Veronica?
Veronica är en 16 årig tjej från Stockholm. Hon älskar att måla, spela piano och att sjunga. Dessa ämnen ger henne ett inre lugn, hon får försvinna från en ibland kaos-artad värld och kan fly för om så bara några minuter.
Följer ni hennes blogg bör ni med största sannolikhet bevittna såväl målningar som musik av henne (och eventuellt hennes band).
Något annat som ligger henne varmt om hjärtat är hästar. De har funnits i hennes liv så länge hon kan minnas. Tillsammans dessa förunderligt graciösa djur känner hon sig hemma, de dömmer aldrig trots att de har en enorm vilja och kapacitet att känna vad som är rätt och fel. De har genom 16 år skänkt Veronica mycket glädje och lycka, varma minnen och oförglömliga stunder - men även nedgångar som har varit både allvarliga och skrämmande.
Andra ämnen hon finner glädjeberikade är litteratur, samt att diskutera intressanta ämnen med människor av ärliga och engagerande åsikter.
Veronica lever mestadels tillsammans med sin mamma och husdjur. Den sidan av familjen är den hon känner sig mest harmonisk med, då livet i Sjöstaden tillsammans med sin pappa, styvmor och 2 småsyskon skiljer sig åtskilligt från det mer s.k harmoniska. Hurvida det kommer ändras i framtiden kommer hon aldrig underfund med.
Vännerna är ett av det dyrbaraste hon har. Dock anser hon att det är viktigare att ha några närmre och därmed äkta vänner än ett flertal vänskapliga relationer som lätt tenderar att bli ytliga. Ni lär snabbt märka vilka av hennes vänner som gör störst inverkan på hennes liv om ni fortsätter läsa bloggen. :)
Kärlek är ett ämne hon inte alltför gärna visar för allmänheten, även om undantag görs när något extra spännande hänt.. Hon känner att det är lite för privat att ge ut sina inre känslor för massan då det både kan finnas rädslor och onödiga missförstånd att vänta!
Karriären är en av de saker som hon värnar mest om. Nyligen gick hon ut nionde klass med 305, eventuellt 310 poäng men känner sig inte helt nöjd. Hon är en äkta perfektionist med kontrollbehov (dock inte vad gäller att kontrollera andra individer!), vilket både gagnar och skadar henne själv. Hon har mycket höga förväntningar på sig själv och är sällan nöjd,
allt kan alltid bli bättre och ingenting är någonsin tillräckligt.
Till hösten ska Veronica börja DesignGymnasiet - Samhälle inriktning Design. Hon är fortfarande skeptisk till sitt val eftersom hon har slitits mellan att välja mellan ovanstående, NV och Musik då hon har svårt att prioritera ett av hennes många intressen. Hon löste detta genom att göra en kombination av det mesta dvs. det konstnärliga (design) sammansatt med det teoretiska (sam) och att utveckla musiken på fritiden genom sånglektioner och rep med sitt band, och dessutom - om det känns lika aktuellt om 3 år - ett naturligt basår (nv).
Detta stressar henne dock emedan hon känner att hon behöver göra ett karriärval inom, helst, närmaste vecka.
Veronica är modell men har inte haft vidare stort intresse av att lägga ner sin själ i att gå på castnings med mera, bortsett från dem som hon erbjuds av sin agentur. Varför detta är för att hon inte riktigt klarar av en så pass ytlig värld - det är mest på kul just nu. I framtiden när livet inte stormar riktigt som det gjort och hon har lärt sig tygla sig själv bättre är det likafullt högst möjligt att en förändring sker.
Hennes blogg skriver hon i för att lätta på sitt inre och för att skapa något som är hennes. Observera hennes då hon kommer skriva när hon känner för det och har tid - detta får inte bli en stresskälla som tidigare eftersom det då får en benägenhet att bli tråkigt och väldigt krystade inlägg. (Var tvungen att skriva detta i det första inlägget så att hon kan påminna sig själv! Eftersom hon alltid har ett behov av att göra allt så bra som möjligt - dvs. strävar efter att bli bäst på allt.)
Låt oss inte fastna i denna dysterhet som hon känner att inlägget gjort en smula!
Veronica kommer heller inte fastna i att skriva om sig själv i tredjeperson i framtida inlägg (i alla fall inte de flesta;)). Höhö.
Kraamkram.
/ Veronicath.
